Arbetarklassens osynlighet i det postdemokratiska tillståndet

Lars Henriksson skriver i Aftonbladet om arbetarklassens osynlighet i medierna, med utgångspunkt i Katalys serie Klass i Sverige. Han anser att den rådande osynligheten är en följd av arbetarklassens brist på självförtroende och kamplust. Annat var det förr: ”På 60- och 70-talen klampade den tidigare officiellt avskaffade arbetarklassen plötsligt in på samhällsscenen och långt in i de mediala finrummen, inte för att någon plötsligt lyfte fram arbetare, utan för att folk själva tog plats och i handling dementerade klasskampens påstådda död.” Visst. Gruvarbetarstrejkens stormöten 1969 visades i direktsändning i svensk tv och inspirerade människor över hela landet. Men skulle det fungera så idag? Om det blev storstrejk på exempelvis Lars Henrikssons Volvo Torslandaverken? Knappast. Det är inte så medierna fungerar i det postdemokratiska tillståndet. Fram till 1960-talet var journalistiken huvudsakligen deskriptiv. Den såg som sin uppgift att bevaka och korrekt återge vad som hände i samhället. Journalistiken kom, med andra ord, efter ”verkligheten”. Idag har journalistiken gått från att vara rapportör av verkligheten till att bli uttolkare av den, i tidningarnas krönikor och i nyhetsstudiorna där journalister intervjuar ”experter” (som inte sällan är andra journalister). Länge kunde journalister med bibehållen trovärdighet, inte själva stå för de åsikter som framfördes i de politiska kommentarerna. De behövde en yttre legitimeringsgrund, nämligen ”experter” som framstod som att de hade neutrala insikter och kunskaper om politiken och inte var del av de samhälleliga motsättningarna. Under senare decennier verkar behovet av yttre legitimeringsgrund ha försvunnit. I de fall ”experter” hämtas utanför journalistiken är de nästan undantagslöst statsvetare. Och män. De är visserligen forskare, inte sällan professorer, men uttalar sig sällan om det som de är specialister på, det vill säga sin egen forskning. Ramarna för artikeln eller inslaget sätts av journalisterna, som nästan undantagslöst följer den massmediala logiken för hur samhällsfrågor ska presenteras och diskuteras. ”Experterna” inordnar sig villigt i denna logik och försöker sällan föra samtalet i en annan riktning än den som journalisterna stakat ut. Fackföreningar har fått minskat medieutrymme. Vid valet 1979 stod partier och intresseorganisationer för över 80 procent av medieframträdandena, medan experter, opinionsinstitut och journalister stod för 3 procent. Vid 2010 års val hade partiernas och intresseorganisationernas andel minskat till 55 procent medan experter, opinionsinstitut och journalister ökat tiofalt till 30 procent. Därför är det inte sannolikt, Lars Henriksson, att du och dina arbetskamrater på Volvo Torslandaverken skulle få lika mycket utrymme i medierna vid en strejk idag som gruvarbetarna fick 1969. Men framför allt skulle er strejk få en helt annan medial dramaturgi. Några av er skulle få göra korta prator utanför fabriksgrinden för att skapa lite lokalfärg, men de substantiella inlagorna skulle göras av olika ”experter”, som skulle tolka betydelsen av strejken efter sina egna agendor, kanske i termer av ”hot mot den svenska ekonomin och den svenska modellen” som i fallet med konflikten i Göteborgs containerhamn. Det är därför makten över medierna är en central demokratisk fråga.

#postdemokrati