Warning: The magic method OCDI\OneClickDemoImport::__wakeup() must have public visibility in /customers/0/1/b/jeffwerner.se/httpd.www/wp-content/themes/house-painter/importer/inc/OneClickDemoImport.php on line 121 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/0/1/b/jeffwerner.se/httpd.www/wp-content/themes/house-painter/importer/inc/OneClickDemoImport.php:121) in /customers/0/1/b/jeffwerner.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 702 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/0/1/b/jeffwerner.se/httpd.www/wp-content/themes/house-painter/importer/inc/OneClickDemoImport.php:121) in /customers/0/1/b/jeffwerner.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 710 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/0/1/b/jeffwerner.se/httpd.www/wp-content/themes/house-painter/importer/inc/OneClickDemoImport.php:121) in /customers/0/1/b/jeffwerner.se/httpd.www/wp-includes/feed-rss2.php on line 8 Jeff Werner https://www.jeffwerner.se Mon, 23 Aug 2021 08:54:39 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=5.6.8 https://usercontent.one/wp/www.jeffwerner.se/wp-content/uploads/2018/02/cropped-JEFF-32x32.jpg Jeff Werner https://www.jeffwerner.se 32 32 143149618 Kritvit? https://www.jeffwerner.se/2021/08/23/kritvit/ Mon, 23 Aug 2021 08:54:39 +0000 https://www.jeffwerner.se/?p=485 Den 18 augusti 2021 anordnade Institutionen för kultur och estetik vid Stockholms universitet ett seminarium i samarbete med Studentlitteratur med anledning av min nya bok Kritvit? Kritiska vithetsperspektiv i teori och praktik.

Föreläsare (i den ordning de förekommer i videon):

Jeff Werner
Therese Svensson
Håkan Blomqvist
Tobias Hübinette
Catrin Lundström

]]>
485
Digitalisering, demokrati och akademisk fördumning https://www.jeffwerner.se/2021/04/23/digitalisering-demokrati-och-akademisk-fordumning/ Fri, 23 Apr 2021 09:00:39 +0000 https://www.jeffwerner.se/?p=463
Del av uråldrigt vägnät på norra Gotland med spår av olika transportmedel.

Digitalisering av fysiska material prisas av politiker och myndighetsföreträdare som demokratiska projekt. De ger fler åtkomst till exempelvis konst i museisamlingar. Argumentet bygger dock på ett missförstånd. Vid digitalisering är det inte konsten som digitaliseras utan katalogerna. Med denna missvisande retorik blir det ett postdemokratiskt projekt – något som ser ut som demokrati men som stannar halvvägs. Däremot är det förstås utmärkt och demokratiskt att vi alla på ett bekvämt sätt kan ta del av vad som finns i museikatalogerna, men det ersätter inte det fysiska mötet med tingen. Förväxlas bilden med verkligheten riskerar man fördumning.

Vi fördummas genom att färre sinnen tas i bruk. Att blicken blir det enda instrumentet som tas i bruk även i sammanhang där den uppenbart är otillräcklig. Ett välkänt exempel från digitaliseringens (o)möjligheter är de soliga renderingar av nya bostadsområden, med idel lyckliga människor som tar ytorna i husen i besittning till att leka och umgås med varandra. Dessa bilder bildar ofta beslutsunderlag i politiska processer. Utan kunskaper om stadsplanering och arkitektur, utan att kunna läsa ritningar och sinnliga erfarenheter av andra stadsrum utmynnar besluten i besvikna efterhandskommentarer: Var det verkligen det här vi ville ha?

Det som gör sig bra på bild fungerar helt enkelt inte alltid så bra i det verkliga livet. Designade koppar som såg så tjusiga ut på Instagram visar sig i praktiken lätt tippa ut sitt innehåll över tangentbordet, något som man kan upptäcka när man provar dem i handen men som inte är lika lätt att utröna av en bild. Bilder kan bedra. Många gånger är de förföriska. Vem har inte blivit lurad av mäklarbilder?

I ”bildifieringens” tid blir förståelsen av världen tunnare, missförstånden fler och besluten mindre välgrundade.

Bildifieringen är också påtaglig i det ämne jag företräder: konstvetenskapen. Det kan vara svårare att se eftersom ämnet alltid använt bilder för att förmedla insikter om design, konst, arkitektur och stadsplanering. Till ämnets pedagogik hör sedan länge att visa bilder av bilder, exempelvis fotografier av målningar, som inte är direkt åtkomliga. När ämnet skiljdes från museipraktiken (det fanns faktiskt en tid när merparten av undervisningen skedde på museer, inför original) blev bilden (diabilden, reproduktionen och senare den digitala bilden) en nödvändig ersättning. Så länge reproduktionerna var få, påvra och svårtillgängliga fanns ingen risk att förväxla bilden med verkligheten eller att tro att reproduktionen räckte för att på djupet kunna förstå det avbildade. Ett svartvitt fotografi är uppenbarligen något annat än en oljemålning, för att inte tala om en skulptur, möbel eller ett hus. En diabild med taskig färgåtergivning signalerade i sig sin otillräcklighet. Även om alla torde vara medvetna om att de tittar på en digitaliserad bild och inte en målning har den stora tillgången till digitaliserade bilder (även 3D), den fria tillgången till dem på nätet och deras många gånger höga kvalitet (som gör att det går att se detaljer som man sällan kan uppfatta på ett museum) har reproduktionerna alltmer ersatt verklighetens artefakter som studieobjekt.

Det som riskerar att försvinna är det komplexa tänkande som närs av att flera olika sinnen tas i bruk.

I en tid när bilderna var få och dåliga var man tvungen att själv uppsöka konsten, föremålen, platserna och arkitekturen, inte minst om man skulle forska på dem. Jag har i andra sammanhang skrivit om hur själva upplevelsen av resan, maten och drycken påverkade texter skrivna av äldre tiders konsthistoriker. Blir inte italiensk renässansarkitektur ännu bättre efter en god lunch och ett glas gott vin? Men det är inte min huvudsakliga poäng här. En konsthistoriker (eller arkeolog, etnolog m fl) arbetar inte enbart med synen och ordet. Genom att smaka på ett putsbruk kan dess sammansättning avslöjas och därmed kanske även dess ålder. Genom att klinga i ett glas eller metallföremål kan vi med hörselns hjälp avgöra dess typ eller legering. Med handens hjälp kan vi avläsa materialegenskaper (även den nakna foten kan användas för att avläsa en golvyta som Ezra Shales demonstrerar i Shapes of Craft) och med näsan kan vi bestämma materialet i ett tyg. Förståelsen av stadsrum blir ytterst begränsad om vi inte kan uppleva det på plats. Upplevelsen av kalla höstvindar längs Vesterbrogade är viktig för diskussioner om skandinaviska stenstäder. Texas stekande sommarsol är en nödvändig del av förståelsen av Philip Johnsons Water Gardens. Och rörelsen till fots (kanske barfota?) över de sedan forntiden använda vägarna på Gotland bidrar till förståelsen av hur de dragits och brukats.

Märk väl, det handlar inte om det slags besökande som turistindustrin uppmuntrar oss till: att likt ornitologer bocka av märkvärdigheter och sevärdheter från en lista. Det handlar snarare om att dröja kvar och låta världen komma nära inpå. Låta det ta tid, vare sig det är inför ett aldrig tidigare visat samtidskonstverk eller en antik stele.

Det är inte en fråga om kvantitet. Hundra bilder av en stol ökar inte vår förståelse av den hundra gånger, även om några detaljbilder kan vara hjälpsamma. Den behöver undersökas. Provsittas. Vändas och vridas på. Testas med handen och baken och kanske lukten och smaken. Vad skiljer den maskinflätade rottingsitsen från den handflätade? Om stolen är i produktion tillför det mycket att ta del av tillverkningen. Diskutera med dess formgivare men också med de arbetare som gör jobbet.

Digitaliseringen, är jag rädd, riskerar att bli ytterligare ett argument för att snäva in synen på kunskap till det som låter sig visas på en skärm eller beskrivas i en bok. Dels av bekvämlighet, men framför allt av ekonomiska skäl. Det är många decennier sedan konstvetenskapen kunde få resurser till att ta med studenter på exkursioner. Varför resa när allt finns att se på nätet? Och allt det viktiga står i böcker? Små resurser till undervisning bidrar sannolikt också, liksom tron på att kunskap kan mätas i relation till en mall (så kallade betygskriterier) eller att fördjupning och förståelse låter sig indelas i 7,5 poängs block. Men främst misstänker jag att det handlar om ett förakt för handens, näsans, munnens, örats och fotens kunskap.

]]>
463
Kommissarie Dodds och den krisande vitheten https://www.jeffwerner.se/2020/12/22/419/ Tue, 22 Dec 2020 16:06:00 +0000 http://www.jeffwerner.se/?p=419
Föreläsning på forskardagen Konst i kris. Stockholms universitet 18 december 2020

]]>
419
Dodds och den omförhandlade vitheten https://www.jeffwerner.se/2020/08/11/dobbs-och-den-omforhandlade-vitheten/ Tue, 11 Aug 2020 14:01:18 +0000 http://www.jeffwerner.se/?p=395 I den brittiska feelgood-deckaren Ett mord för Dodds som visas under sommaren på SVT Play möter vi en ny slags vithet. Låt gå för att serien använder sig av en lång rad för genren etablerade konventioner och troper men till skillnad från många andra deckare förhåller den sig till ett samtida England där vita medelålders medelklassmän inte givet är det centrum kring vilket världen snurrar. Åtminstone inte vid en första anblick…

Den revanschistiska vitheten har under senare i tid diskuterats flitigt i samband med nyfascistiska rörelser och Trumps politiska strategier. En marginaliserad vit arbetarklass anses vilja återknyta till fornstora koloniala tider för att återta förlorad självkänsla. Vithet, så som det definieras inom kritiska vithetsstudier, är en beteckning för det som är normalitet i samhällen som präglas av vit hegemoni. De som tas för vita (eller ”passerar som vita” som det ofta översätts med på svenska) kännetecknas främst av att de inte på något sätt sticker ut. De flyter med och är i de allra flesta situationer omedvetna om sin vithet. Att vara vit innebär att inte behöva tänka efter för att passa in. Att inte vara vit innebär, å andra sidan, att vara synlig, att uppfattas som någon som sticker ut. Det behöver inte vara negativt men det medför att de som inte är vita inte bara kan sjunka ner i ett hav av normalitet.

Dodds (Jason Watkins) och Lauren McDonald (Tala Gouveia). SVT.

Det som gör Ett mord för Dodds intressant är att serien aktivt förhåller sig till vithetens förändring i 2020-talets England. Efter 30 år av diskussioner om vithet går det inte längre att spela omedveten om de samhälleliga mekanismer som gör skillnader i levnadsvillkor baserade på hudfärg. Seriens metaberättelse är att en ny kommissarie kommer till Bath. McDonald är kvinna – signifikativt i en värld där alltfler chefer är kvinnor – och svart (eller i varje fall icke-vit i relation till Dodds). Hon är ung, elegant, smart och vältränad. Detta i bjärt kontrast till den medelålders kriminalinspektören Dodds som spenderat de senaste 11 åren i osynlighet vid sitt skrivbord. Dodds representerar ingen heroisk vithet – vare sig Trumps vita väljarbas eller de nyfascistiska fotsoldaterna torde se honom som något annat än en fjant, ovärdig sin ras. Han är blekfet, tunnhårig, pratar bredvid mun och ser dåligt utan glasögon. Men eftersom förmågan att vara osynlig är just ett av vithetens kännetecken framstår han som mer vit än dem som skriker ut sin vithet.

Till vitheten i sin klassiska form, så som den visualiserats av Hollywoodfilmer med bland andra Clint Eastwood och John Wayne, hör att vara fysiskt och mentalt stark samt att kunna anpassa sig till alla miljöer och förhållanden. Den vita rasen har sedan 1800-talet ansetts besitta en överlägsen anpassningsförmåga. Vita kunde ta sig till Nordpolen och tropikerna – och överleva. Men denna förmåga har inte Dodds som knappt klarar sig på sitt kontor. Hans skrivbord har av illvilliga chefer placerats under utblåset till luftkonditioneringen och han tvingas därför bära mössa och halsduk när han arbetar. Utomhus mår han inte heller bra. Han tål inte sol och hans bleka skinn behåller därför en gråaktig ton.

Pressbild av Peter Falk och Richard Kiley i Columbo, säsong 3, epsiode 8. Wikimedia Commons.

I sin beige jacka och blekblå skjorta smälter Dodds ofta samman med bakgrunden. Färgen på jackan kan vara en blinkning till Peter Falks Columbo – de båda detektiverna delar också en närgången nyfikenhet, även om Dodds helt saknar sin amerikanska kollegas glimt i ögat. Där Columbo är färgstark, på ett sätt som den Kaliforniska vitheten kunde vara på 1970- och 1980-talen, är Dodds brittiskt färglös.

Seriens scenografi utgörs till stora delar av Baths nyklassicistiska arkitektur, eller georgianska arkitektur för att använda den av engelsmännen föredragna benämningen. Med inspiration i Andrea Palladios tolkningar av antikens formelement blev denna det brittiska imperiets arkitekturstil par excellence. Och med det brittiska kolonialväldet spreds den över världen i form av tandsnittsfriser och klassiska kolonnordningar. I det Bath där serien utspelas är det klassiska arvet också högst konkret – stadens namn kommer från de bad som romarna lät anlägga här vid tiden för Kristi födelse. Antiken har en alldeles särskild plats i vithetens självbild. Vaggan till den europeiska kulturen ansågs av nyklassicismens apologeter ha stått i Aten hellre än i det icke-vita Egypten eller Nordafrika. I den romerska och grekiska antiken fanns inspirationskällor för konst, arkitektur och filosofi, och de marmorvita skulpturerna ansågs uttrycka de allra högsta skönhetsvärdena. Mot denna fond av klassicerande arkitektur rest i lokal kalksten (Bath Stone) som har samma färg som Dodds jacka framstår den medelålders polisen som en föga representativ ättling till de gamla grekerna. Han saknar helt de antika hjältarnas fysik. Men kanske har han något av deras intellektuella förmåga?

Den osynlighet som Dodds blekbeige gestalt besitter ger honom möjlighet att komma seriens skurkar in på skinnet. Bakom sina – just det – beigefärgade glasögon har han en blick lika skarp som Columbos och hans skarpa iakttagelseförmåga gör att han löser de svåraste fall. Utan falsk blygsamhet, utan enbart för att han inte vill stå i strålkastarljuset, låter han sin kvinnliga icke-vita chef ta åt sig äran. Härigenom blir han, baserat på den första säsongens två avsnitt, genom sin relativa osynlighet seriens fokuspunkt. 2020 kan vitheten inte längre vara bombastisk. Den kan inte heller vara uttalat självsäker. Men den kan re-centreras. Vithetens underordning i Dodds är illusorisk. För seriens underliggande budskap är att genom sitt intellekt behåller vitheten sin makt och styr från kulisserna.

]]>
395
Politikens Silly Season https://www.jeffwerner.se/2018/06/26/politikens-silly-season/ Tue, 26 Jun 2018 13:45:40 +0000 http://www.jeffwerner.se/?p=331 Det är inte bara väljarna som är trolösa i det postdemokratiska tillståndet. Enligt en undersökning gjord av SVT Nyheter kandiderar i höst 1 100 personer för ett annat parti än vad de gjorde vid föregående val. Flest netto-tapp drabbar föga förvånande Miljöpartiet, medan Centerpartiet rekryterat flest politiker från andra partier. Utvecklingen är inte ny, partibyten bland politiker har varit en växande tendens under 2000-talet, men omfattningen förvånar statsvetare.

Till tecknen på postdemokrati hör minskade medlemsantal hos politiska partier, i synnerhet de som har folkrörelseförankring. Detta leder till större trolöshet, eftersom väljare är mer lättrörliga än partimedlemmar. Några helt tillförlitliga siffror på medlemstappen finns inte men tendensen är oomtvistlig. Moderaterna hade närmare 200 000 medlemmar 1962, mot runt 45 000 2017. Socialdemokraterna hade cirka 836 000 medlemmar 1962 mot 89 000 2017.

Att ha politik som yrke är ett tämligen nytt fenomen. För femtio år sedan var det ett fåtal politiker på riksnivå som var heltidsanställda och endast enstaka på kommunal nivå. Vad som skett sedan dess är en professionalisering av politiken, som också omfattar politiskt tillsatta tjänstepersoner och de politiska partierna. Professionaliseringen av politiken har förändrat självbilden hos politikerna. Tidigare hade de som var förtroendevalda sin identitet utanför politiken, i sitt yrkesliv, sin familj, och sin sociala och regionala tillhörighet. Politiken var ett uppdrag, inte ett yrke eller en karriär.

Det svenska politiska systemet har under snart hundra år präglats av en hög grad av medborgarmedverkan, inte minst genom folkrörelser och fackföreningar. De politiska partierna hade en gång i tiden stora medlemskadrer och nästan alla svenskar kände före kommunsammanslagningarna någon politiker. Idag hamnar nästan allt fokus på partiledarna. Få svenskar känner ens till namnen på dem som de röstade in i olika församlingar vid förra valet.

Att partiernas ledningar blivit alltmer frikopplade från medlemsleden har även börjat synas vid tillsättningen av ministärer. Allt färre av ministrarna sitter i riksdagen och många hämtas utanför de gängse meriteringskanalerna inom partierna. Olof Palmes regering 1982 väckte uppmärksamhet för att sju av de arton statsråden inte satt i riksdagen, samt för att den nye justitieministern Ove Rainer saknade partibok. Idag föranleder motsvarande arrangemang inte några höjda ögonbryn. Alice Bah Kuhnke utsågs 2014 till kultur- och demokratiminister tre dagar efter att hon blev medlem i Miljöpartiet.

Väljarnas identitet ligger inte längre i en partitillhörighet. Få ser sig och ännu färre visar utåt upp sig som exempelvis socialdemokrater eller moderater. Istället för att upprätta en livslång relation till ett parti ser sig den postdemokratiska medborgaren som konsument, som shoppar runt bland de partier som finns tillgängliga att rösta på. Som konsument ser man till sitt eget bästa. Partiernas politiska förslag – som jobbskatteavdrag och RUT-avdrag – blir viktigare än deras ideologier. En konsument är inte ute efter att förändra världen.

Det nya i SVTs undersökning är alltså att inte bara väljarna utan även en ökande andel politiker visar sig shoppa runt bland möjliga partier. Hellre än att surra sig vid masten på ett sjunkande skepp som Miljöpartiet, seglar den postdemokratiska politikern glatt vidare på en annan båt. Att detta är möjligt pekar på tre omständigheter: 1) Många partier har numer svårt att fylla vallistorna och välkomnar därför erfarna kandidater, även om de tidigare tillhört ett annat parti. 2) De ideologiska skillnaderna mellan partierna är idag ofta så små att politiker utan konflikter med vare sig sitt eget samvete eller partimedlemmarna kan byta parti. 3) Även om de ekonomiska incitamenten för att arbeta politiskt är små (om man inte når en topposition) identifierar sig många politiker idag som – just – politiker, inte partimedlemmar. De kan därför likt fotbollsspelare välja att gå till en annan klubb när transferfönstret öppnar sig. Valåret har blivit politikens motsvarighet till idrottens Silly Season.

]]>
331
Hotet mot demokratin kommer från Djursholm https://www.jeffwerner.se/2018/04/18/hotet-mot-demokratin-kommer-fran-djursholm-och-danderyd/ Wed, 18 Apr 2018 07:59:35 +0000 http://www.jeffwerner.se/?p=325 Den svenska demokratins 100-årsjubileum har inte börjat som någon klang- och jubelföreställning. Istället talar allt fler om demokratins kris. 40 procent av riksdagsledamöterna anser att demokratin är hotad. Exakt vari krisen består och varifrån hotet kommer råder det delade meningar om. Ryssland, skanderar somliga. Islamistiska krafter i förorten, säger andra. Det är pressekreterarnas fel, förklarar Jan Scherman i sin aktuella dokumentärserie Länge leve demokratin på SVT.

Symtomen råder det större enighet om. Politiken bestäms mer av opinionsundersökningar än av gräsrötterna i partiorganisationerna, och det politiska samtalet mer av kalkylerade medieutspel än av ideologier. Partierna tappar i medlemsantal, vilket leder till ett ökat beroende av opinionsundersökningar för att kunna forma politiken och av reklambranschen för att föra ut den. Det kan inte längre förutsättas att det finns sympatisörer som finner det angeläget att diskutera politik på kafferaster eller över fredagsölen. Medlemstappet medför att partierna blivit beroende av offentlig finansiering. Det interna arbetet och kommunikationen med väljarna sköts i stor utsträckning av specialister som analyserar opinionsundersökningar och paketerar partiets politik i attraktiva former.

Politikens professionalisering innebär att alltfler ledande positioner i partierna, däribland Schermans utpekade pressekreterare, innehas av personer som inte har blivit demokratiskt valda. Vägen till ledande politiska uppdrag går alltmer sällan via ungdomsförbund, folkrörelser och engagemang på lokal nivå. Andra slags kompetenser än politiska kunskaper premieras. Partierna är idag mer som företag, säger DN:s politiska kommentator Ewa Stenberg i dokumentären. Hon menar att vi fortfarande har demokrati, men att den blivit halare och svårare för medborgarna att nå.

Situationen är inte unik för Sverige. Tvärtom befinner sig större delen av västvärlden i ett liknande läge. Detta har av internationell forskning getts diagnosen postdemokrati. Lika lite som det postindustriella samhället saknar industrier, eller det postmoderna samhället är omodernt, är det postdemokratiska tillståndet odemokratiskt. I det postdemokratiska tillståndet upprätthålls demokratins formella strukturer, såsom fria val, yttrandefrihet, fri press med mera, men de har delvis tömts på innehåll och vitalitet.
Ytterst brukar det postdemokratiska tillståndet förstås som ett resultat av globaliseringens verkningar, med förändringar av samhällets sociala struktur, förändringar av mediernas sätt att arbeta, samt nyliberalismens segertåg som lett till minskad demokratisk kontroll av privatiserade samhällsfunktioner.

I en scen i Schermans serie får vi se hur Liberalernas riksdagsledamot Robert Hannah ägnar dagarna åt att klistra kvitton. Han säger att han blivit en ”glorifierad administratör” som sällan har tid att möta vanligt folk. Hannah befinner sig sålunda i samma New Public Management-helvete som miljontals andra svenskar som ägnar dagarna åt rapportering istället för kärnverksamheten, men han tycks vara blind för att hans eget parti varit ett av de pådrivande i denna utveckling.

De som får komma till tals i dokumentären tillhör mestadels den grupp som amerikanen Thomas Frank benämner ”de tio procenten”. Det är ett socialt skikt som är nära allierat med den allra rikaste procenten i samhället. Även om de inte alls tillförskansat sig samma rikedomar som den enda procenten har de tio procenten gynnats av de senaste decenniernas nyliberala reformer, inte minst skattesänkningar för de rikaste. De tio procenten ser sig gärna som kreativa och de är toleranta i många frågor som diskriminering, invandring, sexuella rättigheter och jämställdhet. Däremot är de tämligen ointresserade av utvidgad demokrati och ekonomisk jämlikhet.

Det är i denna grupp som stödet för icke-demokratiska system växer snabbast. En stor internationell undersökning visar att en ökande andel av befolkningen i västvärlden, i synnerhet bland unga, anser att det vore bättre med militärstyre eller expertstyre än demokrati. Det är alltså från Djursholm som hotet mot demokratin kommer, inte från Rinkeby.

Men det största hotet mot demokratin kommer inte från odemokratiska krafter, utan från befolkningsmajoritetens försvagade tilltro till politikens möjligheter. I en situation där alltfler upplever att politiken har avpolitiserats, att den alltmer handlar om ett spel, växer populistiska och högerextremistiska partier med sin retorik om att våga säga som det är. På detta sätt jämnar postdemokratiseringen marken för rent odemokratiska krafter.

Det gör också de botemedel som föreslås mot det postdemokratiska tillståndet. Representanter för näringslivet förordar färre riksdagsledamöter med högre löner. Riksdagens talman Urban Ahlins recept är ett höjt partistöd. Som om mer av samma valuta skulle vara en verksam kur.

Receptet måste snarare vara att politiken återgår till att handla om politik, inte om att administrera samhället. Förebilden kan därför inte vara näringslivet. Homo politicus har helt andra mål än Homo economicus: att förändra samhället – inte förmera kapital. Företagsvärldens odemokratiska styrelseformer (där den som äger mest bestämmer) får inte vara norm för den offentliga sektorn (som vi alla borde vara med och bestämma om). Riksdagsledamöternas vardag ska givetvis inte fyllas av det rapportskrivande som blivit följden av New Public Management – men det ska inte heller andra offentliganställdas arbetsdagar. Bolagiseringen av offentlig verksamhet måste stoppas, för att garantera full demokratisk insyn. Privatiserade delar av den offentliga verksamheten bör åter ställas under demokratisk kontroll.

Demokrati handlar i grunden om så mycket mer än vilka som ska administrera Sverige. I ett demokratiskt samhälle genomsyras allt offentligt liv av demokratiska ideal och processer. Ska den pågående devalveringen av demokratin brytas måste demokratins gränser åter bli föremål för förhandlingar. Nya områden måste föras fram som tänkbara att demokratisera. Gamla kanske återtas eller omdefinieras. Det kan, under dess 100-årsjubileum, vara värt att påminna om att demokrati betyder folkstyre.

]]>
325
SVT visar upp det postdemokratiska tillståndet https://www.jeffwerner.se/2018/03/22/svt-visar-upp-det-postdemokratiska-tillstandet/ Thu, 22 Mar 2018 12:56:37 +0000 http://www.jeffwerner.se/?p=323 Första avsnittet av Jan Schermans dokumentärserie Länge leve demokratin är som en illustration av det postdemokratiska tillståndet. Här finns alla de element som definierar postdemokrati, i Sverige såväl som internationellt: demokratins formella strukturer upprätthålls, såsom fria val, yttrandefrihet, fri press med mera, men de har delvis tömts på innehåll och vitalitet. Politiken bestäms mer av opinionsundersökningar än av gräsrötterna i partiorganisationerna, och det politiska samtalet mer av kalkylerade medieutspel än av ideologier. Den stora majoriteten av befolkningen är partipolitiskt passiv. Partierna tappar i medlemsantal, vilket leder till ett ökat beroende av opinionsundersökningar för att kunna forma politiken och av reklambranschen för att föra ut den. Medlemstappet medför att partierna blivit beroende av offentlig finansiering. Det interna arbetet och kommunikationen med väljarna sköts i stor utsträckning av specialister som analyserar opinionsundersökningar och paketerar partiets politik i attraktiva former.
Men Länge leve demokratin visar också upp något annat, minst lika skrämmande, nämligen blindheten i maktens centrum för konsekvenserna av den egna politiken och avsaknaden av idéer om hur demokratin kan re-vitaliseras. Trots att 40 procent av riksdagsledamöterna anser att demokratin är hotad fortsätter de på den inslagna vägen. Riksdagens talman Urban Ahlin (S) har ett konkret förslag: höj partistödet. Som om mer av samma valuta skulle vara en lösning. Att fler partianställda skulle leda till större aktivitet bland medborgarna. I filmen möter vi också Robert Hannah (L) som ägnar dagarna åt att klistra kvitton. Han säger att han blivit en ”glorifierad administratör” som sällan har tid att möta ”vanligt folk”. Hannah befinner sig sålunda i samma NPM-helvete som miljontals andra svenskar, som ägnar dagarna åt rapporteringar istället för verksamheten, men han är blind för att hans parti varit ett av de pådrivande i denna utveckling.
Denna blindhet hos våra folkvalda för tankarna till José Saramagos Klarsynen, som tar vid efter nobelpristagarens tidigare bok Blindheten. En överväldigande majoritet av befolkningen i huvudstaden väljer att rösta blankt och hotar därmed hela det politiska systemet. Slavoj Žižek har kommenterat Saramagos roman med att ”det stora hotet idag är inte passivitet utan pseudo-aktivitet, kravet att ’vara aktiv’, att ’delta’, för att dölja intigheten i det som sker.” De som har makten, fortsätter Žižek i sin bok Violence, föredrar ”kritiskt” deltagande, dialog, framför tystnad – allt för att få ett slut på den olycksbådande passiviteten. Väljarnas avhållsamhet, i Saramagos roman, ”är därför en sant politisk handling: kraftfullt konfronterar den oss med tomheten i dagens demokratier.”
Se där, två litteraturtips till Jan Scherman, Urban Ahlin och Robert Hannah!

 

@Jan Scherman, @Urban Ahlin, @Robert Hannah

#postdemokrati, #demokrati

]]>
323
Det postdemokratiska universitetet https://www.jeffwerner.se/2018/03/16/det-postdemokratiska-universitetet/ Fri, 16 Mar 2018 09:23:31 +0000 http://www.jeffwerner.se/?p=321 Häromdagen kallades vi till ett obligatoriskt möte. (Inom parantes sagt skiljer Stockholms universitet på obligatoriska möten och – äh – andra möten. Så om vi är kallade till två möten samtidigt ska vi gå på det av dem som är obligatoriskt. Vilka möten som är obligatoriska bestäms av chefen. Hur obligatoriska möten – eller för all del andra möten – ska prioriteras i förhållande till undervisning, tentarättning eller deadlines på artiklar är upp till var och en att lösa. Underförstått är dock obligatoriska möten mest prioriterade och forskningsdeadlines minst.) Syftet med mötet var att ingjuta i oss att vi är tjänstemän (vilket vi förstås är i rent klassifikatorisk mening som anställda vid en myndighet).

Varför är det så viktigt för Stockholms universitet att vi identifierar oss som tjänstemän att det inkallar oss till ett obligatoriskt möte? Antagligen för att ledningen misstänker att vi inte gör det. Att vi har andra lojaliteter. Det var också så mötet öppnades: vilka av er ser er som tjänstemän i staten?

Det som stör universitetet är att vi istället för tjänstemän ser oss som forskare och universitetslärare med rätt att tänka nytt, fritt och på tvärs mot det etablerade. Att vi inte ser som vår främsta uppgift att rätta in oss i ledet, att utan ifrågasättanden verkställa beslut från högre ort, att vara maktens ödmjuka tjänare. Kort sagt: som tjänstemän ska vi veta vår plats i hackordningen.

Det ovanstående är en klassisk kulturmotsättning som nog de flesta på universitet känner igen sig i. Men det som gör det obligatoriska mötet till ett uttryck för ett postdemokratiskt tänkande var den åtföljande powerpointbilden som proklamerade att i centrum för den statliga ”värdegrunden” står ”demokrati”. Fria och självständiga universitet brukar framhållas som essentiella för demokratin, tillsammans med bland andra medier och museer. Det är en instans där det går att tänka kritiskt också om makten. Men budskapet på powerpointen var ett annat. Universitet är demokratiskt genom att vi ser oss själva som tjänstemän. Inordnar oss i den fastställda beslutsordningen. ”Arbetar efter bestämda regler.” Efterföljer offentlighetsprincipen. Är transparenta. Kommer ihåg att medborgarna är ”våra yttersta uppdragsgivare”.

Det som mest verkar bekymra universitetet är att vi inte alltid befinner oss på vår arbetsplats. På mötet fick vi lära oss att om vi ska forska på annan plats – exempelvis på ett bibliotek eller arkiv – måste vi utverka tillstånd, helst skriftligt, av vår chef. Detta är den postdemokratiska innebörden av ”transparens”.

I det öppna, demokratiska samhället är transparens grundläggande. Medborgarna måste ha så mycket insyn som möjligt i vad makten gör. Exempelvis veta vem som fattar beslut, på vilka grunder, och hur beslut omsätts i praktik. För detta syfte finns offentlighetslagstiftning och även granskande institutioner som fri press, fri forskning på universiteten och offentlig revision.

I kölvattnet av de styrinstrument som brukar sammanfattas som New Public Management  ska offentliga verksamheter vara transparenta i motsatt riktning. Allt fler yrkesgrupper tvingas fylla i detaljerade rapporter om sina verksamheter, inte minst universitetslärare. Det finns snart nog ingen yrkesgrupp som inte upplever att rapporteringen tagit över alltmer av arbetstiden. Rapporterna ligger till grund för olika granskningar och ytterst för styrningen av verksamheter. Transparens i det postdemokratiska tillståndet betyder således inte längre att medborgarna ska kunna se vad makten gör, utan att makten ska ha insyn i varje steg medborgarna och medarbetarna tar.

Denna syn på transparens har hos oss också fått inredningsarkitektoniska konsekvenser. Allt fler sitter i öppna kontorslandskap och alltfler kontorsrum förses med glasdörrar. På det postdemokratiska universitetet ska ingen kunna undgå att vara synlig. Detta måste varje tjänsteman förstå. Och därför bokstavligen hålla sig på sin plats.

#postdemokrati

]]>
321
Arbetarklassens osynlighet i det postdemokratiska tillståndet https://www.jeffwerner.se/2018/03/12/arbetarklassens-osynlighet-i-det-postdemokratiska-tillstandet/ Mon, 12 Mar 2018 12:38:45 +0000 http://www.jeffwerner.se/?p=319 Lars Henriksson skriver i Aftonbladet om arbetarklassens osynlighet i medierna, med utgångspunkt i Katalys serie Klass i Sverige. Han anser att den rådande osynligheten är en följd av arbetarklassens brist på självförtroende och kamplust. Annat var det förr: ”På 60- och 70-talen klampade den tidigare officiellt avskaffade arbetarklassen plötsligt in på samhällsscenen och långt in i de mediala finrummen, inte för att någon plötsligt lyfte fram arbetare, utan för att folk själva tog plats och i handling dementerade klasskampens påstådda död.”
Visst. Gruvarbetarstrejkens stormöten 1969 visades i direktsändning i svensk tv och inspirerade människor över hela landet. Men skulle det fungera så idag? Om det blev storstrejk på exempelvis Lars Henrikssons Volvo Torslandaverken? Knappast. Det är inte så medierna fungerar i det postdemokratiska tillståndet.
Fram till 1960-talet var journalistiken huvudsakligen deskriptiv. Den såg som sin uppgift att bevaka och korrekt återge vad som hände i samhället. Journalistiken kom, med andra ord, efter ”verkligheten”. Idag har journalistiken gått från att vara rapportör av verkligheten till att bli uttolkare av den, i tidningarnas krönikor och i nyhetsstudiorna där journalister intervjuar ”experter” (som inte sällan är andra journalister). Länge kunde journalister med bibehållen trovärdighet, inte själva stå för de åsikter som framfördes i de politiska kommentarerna. De behövde en yttre legitimeringsgrund, nämligen ”experter” som framstod som att de hade neutrala insikter och kunskaper om politiken och inte var del av de samhälleliga motsättningarna. Under senare decennier verkar behovet av yttre legitimeringsgrund ha försvunnit.
I de fall ”experter” hämtas utanför journalistiken är de nästan undantagslöst statsvetare. Och män. De är visserligen forskare, inte sällan professorer, men uttalar sig sällan om det som de är specialister på, det vill säga sin egen forskning. Ramarna för artikeln eller inslaget sätts av journalisterna, som nästan undantagslöst följer den massmediala logiken för hur samhällsfrågor ska presenteras och diskuteras. ”Experterna” inordnar sig villigt i denna logik och försöker sällan föra samtalet i en annan riktning än den som journalisterna stakat ut.
Fackföreningar har fått minskat medieutrymme. Vid valet 1979 stod partier och intresseorganisationer för över 80 procent av medieframträdandena, medan experter, opinionsinstitut och journalister stod för 3 procent. Vid 2010 års val hade partiernas och intresseorganisationernas andel minskat till 55 procent medan experter, opinionsinstitut och journalister ökat tiofalt till 30 procent.
Därför är det inte sannolikt, Lars Henriksson, att du och dina arbetskamrater på Volvo Torslandaverken skulle få lika mycket utrymme i medierna vid en strejk idag som gruvarbetarna fick 1969. Men framför allt skulle er strejk få en helt annan medial dramaturgi. Några av er skulle få göra korta prator utanför fabriksgrinden för att skapa lite lokalfärg, men de substantiella inlagorna skulle göras av olika ”experter”, som skulle tolka betydelsen av strejken efter sina egna agendor, kanske i termer av ”hot mot den svenska ekonomin och den svenska modellen” som i fallet med konflikten i Göteborgs containerhamn. Det är därför makten över medierna är en central demokratisk fråga.

#postdemokrati

]]>
319
Det postdemokratiska Almedalen https://www.jeffwerner.se/2018/03/01/det-postdemokratiska-almedalen/ Thu, 01 Mar 2018 09:42:13 +0000 http://www.jeffwerner.se/?p=311 En av de stora nyheterna på Almedalsveckan 2018 är att Mötesplatsen byter namn till Träffpunkt, meddelar arrangörerna! Ett postdemokratiskt buzzword ersätts sålunda med ett annat. Almedalen ägnas en analys i inledningen av min kommande bok Postdemokratisk kultur. Som på få andra platser blir det synligt i Visby varje sommar hur eliterna knyts samman av starka band. Företrädare för myndigheter och tjänstemän i stat, regioner och kommuner agerar lobbyister gentemot politiken och varandra. De DJ-battlar, minglar och träffas på frukostar, luncher och middagar. Av den offentliga statistiken att döma har förändringen från politisk mötesplats till företagsmässa gått snabbt. 2016 anordnades mer än vart fjärde evenemang av företag och näringslivsorganisationer (22,7 procent respektive 5,7 procent). Mindre än 3 procent av evenemangen arrangerades av politiska partier. Många organiserades av olika intresseorganisationer (20,3 procent), massmedier (14,1 procent) samt stat, kommun och landsting (13,5 procent). Ändå marknadsförs Almedalsveckan som ett särskilt lyckat exempel på svensk demokrati, som en viktig demokratisk mötesplats. Förlåt, träffpunkt.

]]>
311