Det såg illa ut. Riktigt illa. Fastighetsägaren Akademiska Hus hade under flera år förgäves försökt få Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet att ta emot Nils Nilssons unika göteborgskoloristiska verk Dansen. Till slut tänkte jag att tiden för tyst diplomati var över och att hotet mot Dansen måste ut i offentligheten.
Arkitekterna till Nya Konst, Tham & Videgård, hade inte fått i uppdrag att rita in en vägg för den stora väggmålningen, nästan 7 x 4 meter, och någon annan självklar plats var svår att hitta. Många privata intressenter hörde dock av sig till Akademiska Hus. Engagemanget för att bevara Dansen ökade.
Till slut backade dekanen Sanne Kofod Olsen, strax före att hon flyttade till Stockholm för ett nytt chefsjobb på Mejan. Tham & Videgård hittade en elegant lösning och även om fresken inte kommer finnas i någon av de mer publika utrymmena på Nya konst blir den synlig genom glasfönstren från gatan. Detta är förstås inte så dumt ur bevarandesynpunkt.
Det fanns en del frågetecken kring hur en eventuell nedmontering skulle gå till. Fresken visade sig vara rejält armerad, förmodligen som följd av att arbetet påbörjades först efter att lokalen färdigställts 1935. Arkitekten RO Swensson var motståndare till idén om konst i skolan och släppte antagligen inte in hantverkarna tidigare. Fresken fick därför läggas utanpå väggens cementputs istället för att integreras. I väggen slogs grova järn in. Mellan cementputsen och freskens kalkputs fanns ett ganska brett släpp, för att skydda den mot fuktvandring. Att skära loss fresken med vinkelslip visade sig omöjligt – risken för att den skulle förstöras bedömdas vara alltför hög. Istället användes en strappoteknik där endast ytlagret lyfts av. Detta kan ni se i filmen nedan.
Film: Akademiska Hus.