Att konst och politik inte hör ihop motsägs effektivt på årets Venedigbiennal, den 60:e i ordningen. Protester mot kriget i Gaza sågs över hela utställningsområdet, men den mest effektiva dagspolitiska inlagan var att curatorn och konstnären för den israeliska paviljongen helt sonika bestämde sig för att inte öppna alls. På ett anslag vid dörren förklarade de att utställningen kommer hållas stängd fram till dess en vapenvila inletts och gisslan befriats. Ibland blir en inställd konstutställning mer effektiv än en som genomförs.
I den tyska paviljongen har Ersan Mondtag uppfört något som ser ut som ett tyskt arbetarhem från 1960-talet. Därinne rör sig spöklika figurer och utför vardagliga sysslor. Sover, äter, läser tidningen – alla och allt är täckt av ett gråvitt damm, inte helt olikt en scen ur en Roy Andersson-film. Nära ingången finns dokument som låter oss förstå vad det handlar om. Hasan Aygün, konstnärens morfar eller farfar (”Groβvater”), immigrerade till Västtyskland från Turkiet för att arbeta inom industrin. Här finns bland annat hans pass och diplom för lång och trogen tjänst på en eternitfabrik i Rudow, tillsammans med Albert Ostermaiers dikt ”Requiem över en asbestarbetare”. Aygün var en av många immigrantarbetare som fick asbestos och dog av cancer. Konstverket är en hyllning till alla dem som sällan får en plats i konsten, säger konstnären.
Det går att ta sig upp på byggnadens tak. Också detta är täckt av asbestliknande damm. Här visas en video som gestaltar hur Aygün begraver sig själv i fosterlandets jord. Plötsligt förstår jag den stora jordhög som reser sig framför den tyska paviljongen och som jag först tog för ännu ett försök att dölja byggnadens nazistiska arv. Jorden är hämtad från Aygüns hemtrakter i Anatolien och ett minne från den trakt som han och många andra såg sig tvingade att lämna.
Årets Venedigbiennal har som tema ”Främlingar överallt”. De flesta medverkande har tolkat det i relation till migrationer – vilket ju förstås även Mondtags verk handlar om. Många adresserar också frågan om främlingen inom oss, känslan av att inte helt och fullt höra till. Huvudcuratorn Adriano Pedrosa är den första för Venedigbiennalen som öppet definierar sig själv som queer vilket har satt tydliga spår i valet av konstnärer. Han är därtill den första huvudcuratorn för konstbiennalen som själv kommer från det globala syd, det vill säga Afrika, Asien och Latinamerika. Därmed anknyter utställningen till förra årets arkitekturbiennal som också den utmanade föreställningar om världen bortom västvärlden som mindre betydelsefull.
Foto: Jeff Werner.
Ryssland är fortsatt utestängt från biennalen medan Ukraina är synligt på flera håll. Till det mest drabbande verk jag sett hör Zhanna Kadyrovas orgel byggd av ryska missiler från kriget som visas på ”From Ukraine: Dare to Dream”. På utställningen spelar musiker ett requiem på det fullt fungerande instrumentet. Det är förstås ett sorgearbete men bär också på hopp om framtiden. Och är givetvis en anspelning på Bibelns framtida fredsrike när människor ska ” smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar.” (Jesaja 2:4) (Kadyrova är också aktuell med en utställning på Uppsala konstmuseum till den 5:e maj.)
Hopp är också ett bärande inslag i den sydafrikanske konstnären William Kentridges tio nya filmer på sidoutställningen ”Self-Portrait As a Coffee Pot”. Kentridge sympatiserade med ANC och vänstern med var aldrig medlem. De nya filmerna handlar, som jag förstår det, om att vi måste tro på möjligheten att skapa en dräglig värld trots att så mycket ont gjorts i framtidstrons namn. Kanske har han låtit sig inspireras av Alain Badious bok ”Den kommunistiska hypotesen”? Badious tes är att en hypotes aldrig kan avfärdas av misslyckade försök att belägga den. Paradexemplet är Fermats teorem från 1637 som löstes först i vår tid. Inte heller tron på att en radikalt egalitär värld är möjlig kan avfärdas av tidigare misslyckanden, enligt Badiou. Denna åsikt tycks Kentridge dela. På filmerna för Kentridge diskussioner med sig själv om betydelsen av att kämpa för en bättre framtid och konstens roll som möjliggörare av att tänka nytt. Däremellan framställs scener ur historien som när Stalin lät utplåna medlemmarna i Politbyrån. Historien är en nödvändig källa till kunskap – framtiden är en plats för hoppet.