En barnbok för vuxna om Sverige och dess kortväxta statsminister, vad säger det om vår tid? Kanske att det politiska spelet numer bäst lämpar sig att behandlas i skämtsam och barnslig form, för att vi inte, likt Göran Greider, ska drabbas av depression (Dala-Demokraten 2023-09-27).
Hur som, Meme Lord Jeki (text och idé) och Axel Wingborg (bild) berättar sagan om ett land där mycket ställts på huvudet. Där skolans kvalitet mäts i om eleverna får höga betyg, politikers betydelse i om de känns igen på bild och vårdens verksamhet i hur snabbt patienter expedieras. Vi möter på bokens framsida Uffe som solstickepojke med en utbränd tändsticka i handen. Har ljuset slocknat eller har han satt eld på nationen? Sedan börjar letandet. Likt i barnboken Where’s Wally (eller som han heter i USA: Waldo) av Martin Handford måste vi som läsare leta länge för att hitta lilla Uffe i de detaljrika bilderna. Jag läste först lite översiktligt, men snabbt tog den barnsliga upptäckarlusten över och jag spenderade ansenlig tid på att försöka hitta statsministern i förstörd natur, kaotiska varuhus, upproriska djurparker och överbelamrade akutmottagningar. Under letandet i Axel Wingborgs myllrande bildvärld hittar jag många andra populärkulturella kändisar, något som tvivelsutan förstärker nöjet att läsa boken och som uppmuntrar till att plocka upp den igen. Nåväl, jag vill inte spoila för mycket men Uffe hittas till slut, i en makaber nattvardsliknande scen tillsammans med Sveriges kulturelit. Så kan det gå.
Pseudonymen Meme Lord Jeki är känd genom sitt instagramkonto med fler än 150 000 följare där han företrädesvis lägger upp internet-memer (eller memes som de kallas på svengelska). Kombinationer av bild, text och ljud som på ett överraskande och komiskt sätt kommenterar samtiden. Men boken Hitta Uffe är något annat. Den består inte av memer – kulturfragment som likt gener överförs från individ till individ genom exempelvis sociala medier – utan är en traditionell tryckt bilderbok med allt vad det innebär. Exempelvis att man spenderar bra mycket mer tid tillsammans med den än med hastigt förbipasserande memer i mobilens appar. Den är inte heller digitalt delbar. Och bilderna, eller kanske snarare scenerna, bildar ett kronologiskt narrativ oavsett om det är avsikten eller inte. Dessutom sker bokläsandet av Hitta Uffe! nog för det mesta i ensamhet och i tystnad.
Bokformatets uppmuntran till längre eftertanke än instagramflödets får dock konsekvenser. Exempelvis någonstans mitt i boken där vi tas med ner i Ebba Buschs hårbotten och möter lössen när de bedriver valkampanj. Där syns alltifrån anarko-syndikalister till högerextremister som hävdar att denna hårbotten redan är full och att invandringen därför måste stoppas. Transformationen från den stora världen till den lilla – som ju är ett vanligt tema i barnböcker – får här symbolisk tyngd. Men vad betyder egentligen metaforen löss i en politikers hårbotten? Den som är insatt i svensk politisk historia minns antagligen Socialdemokratins beskrivning av vänstern som ”löss i fanans veck”. Och associerar kanske vidare till liknelsen mellan en ”fana” och en kvinnas hår? Ska bilden förstås som att alla politiker är blodsugare – ett frekvent tema i Alt-right retorik? Eller ska jag bara ta metaforen med en klackspark och tänka att det är en riktigt skojig vändning i berättelsen som Meme Lord Jeki kommit på? Till skillnad från i exempelvis Max Gustafsons satir saknas här en tydlig politisk tendens vilket medför att även om berättelsen om Uffe har en samhällskritisk ton blir den lite riktningslös och oförarglig. Men snällhet är kanske en dygd i en tid när extremhögern nära nog monopoliserat elakheterna?
Den elaka och samtidigt komiska bilden har annars varit ett viktigt instrument för politiska rörelser under lång tid. Ett tidigt, klassiskt exempel är Charles Philipons teckningar av hur den franske kungen Ludvig Filip I gradvis förvandlas till ett päron från 1831. Kungen som päron spreds som ett meme långt före begreppet fanns. Päronkungen dök upp i alla möjliga sammanhang och snart kunde ingen höra kungens namn eller se en bild av honom utan att tänka på päron. Eller – omvänt – att se ett päron utan att tänka på kungen. Ett långt senare exempel är Hasse & Tages skämt i ”Under dubbelgöken” 1979 om att Ingvar Carlsson ”ser ut som en fot i ansiktet”. Men till skillnad från Ludvig Filip I kunde Ingvar Carlsson bemöta skämtet med självironi. Några år efter Hasse & Tages fotskämt medverkade han i tv-programmet Barnjournalen där han ombads rita ett självporträtt. Han lade pappret på golvet, satte sin fot på det och drog en kontur runt skon!
Lilla Uffe är inte en elak karikatyr. Han är påfallande lik Wally men har politikerkostym istället för tvärrandig tröja. Det mest sårande är nog hans litenhet – han är kort nog att utan problem smita igenom tunnelbanans spärrar. Men mer än lyteskomik får det en maktkritisk dimension. Kortvuxna makthavare som sett sig som stora ledare har ju ofta försökt dölja sin litenhet. I sagan vänder Lilla Uffe det till sin fördel och kan gömma sig i kaoset och låta andra stå som syndabockar.
Hur kommer den verkliga Ulf Kristersson att göra? Hittills har han inte kommenterat boken. Han skulle förstås som Ingvar Carlsson kunna bemöta skämtet med självironi. Eller så fortsätter han att gömma sig i myllret.
Publicerad i Internationalen #41 2023