Hotet mot demokratin kommer från Djursholm och Danderyd

Den svenska demokratins 100-årsjubileum har inte börjat som någon klang- och jubelföreställning. Istället talar allt fler om demokratins kris. 40 procent av riksdagsledamöterna anser att demokratin är hotad. Exakt vari krisen består och varifrån hotet kommer råder det delade meningar om. Ryssland, skanderar somliga. Islamistiska krafter i förorten, säger andra. Det är pressekreterarnas fel, förklarar Jan Scherman i sin aktuella dokumentärserie Länge leve demokratin på SVT.

Symtomen råder det större enighet om. Politiken bestäms mer av opinionsundersökningar än av gräsrötterna i partiorganisationerna, och det politiska samtalet mer av kalkylerade medieutspel än av ideologier. Partierna tappar i medlemsantal, vilket leder till ett ökat beroende av opinionsundersökningar för att kunna forma politiken och av reklambranschen för att föra ut den. Det kan inte längre förutsättas att det finns sympatisörer som finner det angeläget att diskutera politik på kafferaster eller över fredagsölen. Medlemstappet medför att partierna blivit beroende av offentlig finansiering. Det interna arbetet och kommunikationen med väljarna sköts i stor utsträckning av specialister som analyserar opinionsundersökningar och paketerar partiets politik i attraktiva former.

Politikens professionalisering innebär att alltfler ledande positioner i partierna, däribland Schermans utpekade pressekreterare, innehas av personer som inte har blivit demokratiskt valda. Vägen till ledande politiska uppdrag går alltmer sällan via ungdomsförbund, folkrörelser och engagemang på lokal nivå. Andra slags kompetenser än politiska kunskaper premieras. Partierna är idag mer som företag, säger DN:s politiska kommentator Ewa Stenberg i dokumentären. Hon menar att vi fortfarande har demokrati, men att den blivit halare och svårare för medborgarna att nå.

Situationen är inte unik för Sverige. Tvärtom befinner sig större delen av västvärlden i ett liknande läge. Detta har av internationell forskning getts diagnosen postdemokrati. Lika lite som det postindustriella samhället saknar industrier, eller det postmoderna samhället är omodernt, är det postdemokratiska tillståndet odemokratiskt. I det postdemokratiska tillståndet upprätthålls demokratins formella strukturer, såsom fria val, yttrandefrihet, fri press med mera, men de har delvis tömts på innehåll och vitalitet. Ytterst brukar det postdemokratiska tillståndet förstås som ett resultat av globaliseringens verkningar, med förändringar av samhällets sociala struktur, förändringar av mediernas sätt att arbeta, samt nyliberalismens segertåg som lett till minskad demokratisk kontroll av privatiserade samhällsfunktioner.

I en scen i Schermans serie får vi se hur Liberalernas riksdagsledamot Robert Hannah ägnar dagarna åt att klistra kvitton. Han säger att han blivit en ”glorifierad administratör” som sällan har tid att möta vanligt folk. Hannah befinner sig sålunda i samma New Public Management-helvete som miljontals andra svenskar som ägnar dagarna åt rapportering istället för kärnverksamheten, men han tycks vara blind för att hans eget parti varit ett av de pådrivande i denna utveckling.

De som får komma till tals i dokumentären tillhör mestadels den grupp som amerikanen Thomas Frank benämner ”de tio procenten”. Det är ett socialt skikt som är nära allierat med den allra rikaste procenten i samhället. Även om de inte alls tillförskansat sig samma rikedomar som den enda procenten har de tio procenten gynnats av de senaste decenniernas nyliberala reformer, inte minst skattesänkningar för de rikaste. De tio procenten ser sig gärna som kreativa och de är toleranta i många frågor som diskriminering, invandring, sexuella rättigheter och jämställdhet. Däremot är de tämligen ointresserade av utvidgad demokrati och ekonomisk jämlikhet.

Det är i denna grupp som stödet för icke-demokratiska system växer snabbast. En stor internationell undersökning visar att en ökande andel av befolkningen i västvärlden, i synnerhet bland unga, anser att det vore bättre med militärstyre eller expertstyre än demokrati. Det är alltså från Djursholm och Danderyd som hotet mot demokratin kommer, inte från Rinkeby och Rågsved.

Men det största hotet mot demokratin kommer inte från odemokratiska krafter, utan från befolkningsmajoritetens försvagade tilltro till politikens möjligheter. I en situation där alltfler upplever att politiken har avpolitiserats, att den alltmer handlar om ett spel, växer populistiska och högerextremistiska partier med sin retorik om att våga säga som det är. På detta sätt jämnar postdemokratiseringen marken för rent odemokratiska krafter.

Det gör också de botemedel som föreslås mot det postdemokratiska tillståndet. Representanter för näringslivet förordar färre riksdagsledamöter med högre löner. Riksdagens talman Urban Ahlins recept är ett höjt partistöd. Som om mer av samma valuta skulle vara en verksam kur.

Receptet måste snarare vara att politiken återgår till att handla om politik, inte om att administrera samhället. Förebilden kan därför inte vara näringslivet. Homo politicus har helt andra mål än Homo economicus: att förändra samhället – inte förmera kapital. Företagsvärldens odemokratiska styrelseformer (där den som äger mest bestämmer) får inte vara norm för den offentliga sektorn (som vi alla borde vara med och bestämma om). Riksdagsledamöternas vardag ska givetvis inte fyllas av det rapportskrivande som blivit följden av New Public Management – men det ska inte heller andra offentliganställdas arbetsdagar. Bolagiseringen av offentlig verksamhet måste stoppas, för att garantera full demokratisk insyn. Privatiserade delar av den offentliga verksamheten bör åter ställas under demokratisk kontroll.

Demokrati handlar i grunden om så mycket mer än vilka som ska administrera Sverige. I ett demokratiskt samhälle genomsyras allt offentligt liv av demokratiska ideal och processer. Ska den pågående devalveringen av demokratin brytas måste demokratins gränser åter bli föremål för förhandlingar. Nya områden måste föras fram som tänkbara att demokratisera. Gamla kanske återtas eller omdefinieras. Det kan, under dess 100-årsjubileum, vara värt att påminna om att demokrati betyder folkstyre.