Warning: The magic method OCDI\OneClickDemoImport::__wakeup() must have public visibility in /customers/0/1/b/jeffwerner.se/httpd.www/wp-content/themes/house-painter/importer/inc/OneClickDemoImport.php on line 121 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/0/1/b/jeffwerner.se/httpd.www/wp-content/themes/house-painter/importer/inc/OneClickDemoImport.php:121) in /customers/0/1/b/jeffwerner.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 702 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/0/1/b/jeffwerner.se/httpd.www/wp-content/themes/house-painter/importer/inc/OneClickDemoImport.php:121) in /customers/0/1/b/jeffwerner.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 710 Politikens Silly Season – Jeff Werner

Politikens Silly Season

Det är inte bara väljarna som är trolösa i det postdemokratiska tillståndet. Enligt en undersökning gjord av SVT Nyheter kandiderar i höst 1 100 personer för ett annat parti än vad de gjorde vid föregående val. Flest netto-tapp drabbar föga förvånande Miljöpartiet, medan Centerpartiet rekryterat flest politiker från andra partier. Utvecklingen är inte ny, partibyten bland politiker har varit en växande tendens under 2000-talet, men omfattningen förvånar statsvetare.

Till tecknen på postdemokrati hör minskade medlemsantal hos politiska partier, i synnerhet de som har folkrörelseförankring. Detta leder till större trolöshet, eftersom väljare är mer lättrörliga än partimedlemmar. Några helt tillförlitliga siffror på medlemstappen finns inte men tendensen är oomtvistlig. Moderaterna hade närmare 200 000 medlemmar 1962, mot runt 45 000 2017. Socialdemokraterna hade cirka 836 000 medlemmar 1962 mot 89 000 2017.

Att ha politik som yrke är ett tämligen nytt fenomen. För femtio år sedan var det ett fåtal politiker på riksnivå som var heltidsanställda och endast enstaka på kommunal nivå. Vad som skett sedan dess är en professionalisering av politiken, som också omfattar politiskt tillsatta tjänstepersoner och de politiska partierna. Professionaliseringen av politiken har förändrat självbilden hos politikerna. Tidigare hade de som var förtroendevalda sin identitet utanför politiken, i sitt yrkesliv, sin familj, och sin sociala och regionala tillhörighet. Politiken var ett uppdrag, inte ett yrke eller en karriär.

Det svenska politiska systemet har under snart hundra år präglats av en hög grad av medborgarmedverkan, inte minst genom folkrörelser och fackföreningar. De politiska partierna hade en gång i tiden stora medlemskadrer och nästan alla svenskar kände före kommunsammanslagningarna någon politiker. Idag hamnar nästan allt fokus på partiledarna. Få svenskar känner ens till namnen på dem som de röstade in i olika församlingar vid förra valet.

Att partiernas ledningar blivit alltmer frikopplade från medlemsleden har även börjat synas vid tillsättningen av ministärer. Allt färre av ministrarna sitter i riksdagen och många hämtas utanför de gängse meriteringskanalerna inom partierna. Olof Palmes regering 1982 väckte uppmärksamhet för att sju av de arton statsråden inte satt i riksdagen, samt för att den nye justitieministern Ove Rainer saknade partibok. Idag föranleder motsvarande arrangemang inte några höjda ögonbryn. Alice Bah Kuhnke utsågs 2014 till kultur- och demokratiminister tre dagar efter att hon blev medlem i Miljöpartiet.

Väljarnas identitet ligger inte längre i en partitillhörighet. Få ser sig och ännu färre visar utåt upp sig som exempelvis socialdemokrater eller moderater. Istället för att upprätta en livslång relation till ett parti ser sig den postdemokratiska medborgaren som konsument, som shoppar runt bland de partier som finns tillgängliga att rösta på. Som konsument ser man till sitt eget bästa. Partiernas politiska förslag – som jobbskatteavdrag och RUT-avdrag – blir viktigare än deras ideologier. En konsument är inte ute efter att förändra världen.

Det nya i SVTs undersökning är alltså att inte bara väljarna utan även en ökande andel politiker visar sig shoppa runt bland möjliga partier. Hellre än att surra sig vid masten på ett sjunkande skepp som Miljöpartiet, seglar den postdemokratiska politikern glatt vidare på en annan båt. Att detta är möjligt pekar på tre omständigheter: 1) Många partier har numer svårt att fylla vallistorna och välkomnar därför erfarna kandidater, även om de tidigare tillhört ett annat parti. 2) De ideologiska skillnaderna mellan partierna är idag ofta så små att politiker utan konflikter med vare sig sitt eget samvete eller partimedlemmarna kan byta parti. 3) Även om de ekonomiska incitamenten för att arbeta politiskt är små (om man inte når en topposition) identifierar sig många politiker idag som – just – politiker, inte partimedlemmar. De kan därför likt fotbollsspelare välja att gå till en annan klubb när transferfönstret öppnar sig. Valåret har blivit politikens motsvarighet till idrottens Silly Season.