Häromdagen kallades vi till ett obligatoriskt möte. (Inom parantes sagt skiljer Stockholms universitet på obligatoriska möten och – äh – andra möten. Så om vi är kallade till två möten samtidigt ska vi gå på det av dem som är obligatoriskt. Vilka möten som är obligatoriska bestäms av chefen. Hur obligatoriska möten – eller för all del andra möten – ska prioriteras i förhållande till undervisning, tentarättning eller deadlines på artiklar är upp till var och en att lösa. Underförstått är dock obligatoriska möten mest prioriterade och forskningsdeadlines minst.) Syftet med mötet var att ingjuta i oss att vi är tjänstemän (vilket vi förstås är i rent klassifikatorisk mening som anställda vid en myndighet).
Varför är det så viktigt för Stockholms universitet att vi identifierar oss som tjänstemän att det inkallar oss till ett obligatoriskt möte? Antagligen för att ledningen misstänker att vi inte gör det. Att vi har andra lojaliteter. Det var också så mötet öppnades: vilka av er ser er som tjänstemän i staten?
Det som stör universitetet är att vi istället för tjänstemän ser oss som forskare och universitetslärare med rätt att tänka nytt, fritt och på tvärs mot det etablerade. Att vi inte ser som vår främsta uppgift att rätta in oss i ledet, att utan ifrågasättanden verkställa beslut från högre ort, att vara maktens ödmjuka tjänare. Kort sagt: som tjänstemän ska vi veta vår plats i hackordningen.
Det ovanstående är en klassisk kulturmotsättning som nog de flesta på universitet känner igen sig i. Men det som gör det obligatoriska mötet till ett uttryck för ett postdemokratiskt tänkande var den åtföljande powerpointbilden som proklamerade att i centrum för den statliga ”värdegrunden” står ”demokrati”. Fria och självständiga universitet brukar framhållas som essentiella för demokratin, tillsammans med bland andra medier och museer. Det är en instans där det går att tänka kritiskt också om makten. Men budskapet på powerpointen var ett annat. Universitet är demokratiskt genom att vi ser oss själva som tjänstemän. Inordnar oss i den fastställda beslutsordningen. ”Arbetar efter bestämda regler.” Efterföljer offentlighetsprincipen. Är transparenta. Kommer ihåg att medborgarna är ”våra yttersta uppdragsgivare”.
Det som mest verkar bekymra universitetet är att vi inte alltid befinner oss på vår arbetsplats. På mötet fick vi lära oss att om vi ska forska på annan plats – exempelvis på ett bibliotek eller arkiv – måste vi utverka tillstånd, helst skriftligt, av vår chef. Detta är den postdemokratiska innebörden av ”transparens”.
I det öppna, demokratiska samhället är transparens grundläggande. Medborgarna måste ha så mycket insyn som möjligt i vad makten gör. Exempelvis veta vem som fattar beslut, på vilka grunder, och hur beslut omsätts i praktik. För detta syfte finns offentlighetslagstiftning och även granskande institutioner som fri press, fri forskning på universiteten och offentlig revision.
I kölvattnet av de styrinstrument som brukar sammanfattas som New Public Management ska offentliga verksamheter vara transparenta i motsatt riktning. Allt fler yrkesgrupper tvingas fylla i detaljerade rapporter om sina verksamheter, inte minst universitetslärare. Det finns snart nog ingen yrkesgrupp som inte upplever att rapporteringen tagit över alltmer av arbetstiden. Rapporterna ligger till grund för olika granskningar och ytterst för styrningen av verksamheter. Transparens i det postdemokratiska tillståndet betyder således inte längre att medborgarna ska kunna se vad makten gör, utan att makten ska ha insyn i varje steg medborgarna och medarbetarna tar.
Denna syn på transparens har hos oss också fått inredningsarkitektoniska konsekvenser. Allt fler sitter i öppna kontorslandskap och alltfler kontorsrum förses med glasdörrar. På det postdemokratiska universitetet ska ingen kunna undgå att vara synlig. Detta måste varje tjänsteman förstå. Och därför bokstavligen hålla sig på sin plats.
#postdemokrati