Såg igår en spännande dokumentär om Hjällbo av Carl Pontus Hjorthén där vi får följa boxaren Sagal Hussein. Den är en påminnelse om tiden före det postdemokratiska tillståndet, när politiker ännu såg som sin uppgift att förändra och förbättra samhället (inte som idag att enbart förvalta det). Och en påminnelse hur satans vackert det Hjällbo är, där jag bodde en kort period i min ungdom. (Grannorten Hammarkullen är min egentliga hembygd.) Fascinerande i filmen hur nyliberalismens advokater, representerade av bland andra Jan Jörnmark, förtvivlat försöker utmåla Hjällbo som något dåligt och vägrar ta Sagal Husseins erfarenheter på allvar. Detta av ideologiska skäl eftersom nyliberalismen inte kan acceptera att det går att bygga bättre, billigare och vackrare genom demokratisk styrning.