Dobbs och den omförhandlade vitheten

I den brittiska feelgood-deckaren Ett mord för Dodds som visas under sommaren på SVT Play möter vi en ny slags vithet. Låt gå för att serien använder sig av en lång rad för genren etablerade konventioner och troper men till skillnad från många andra deckare förhåller den sig till ett samtida England där vita medelålders medelklassmän inte givet är det centrum kring vilket världen snurrar. Åtminstone inte vid en första anblick…

Den revanschistiska vitheten har under senare i tid diskuterats flitigt i samband med nyfascistiska rörelser och Trumps politiska strategier. En marginaliserad vit arbetarklass anses vilja återknyta till fornstora koloniala tider för att återta förlorad självkänsla. Vithet, så som det definieras inom kritiska vithetsstudier, är en beteckning för det som är normalitet i samhällen som präglas av vit hegemoni. De som tas för vita (eller ”passerar som vita” som det ofta översätts med på svenska) kännetecknas främst av att de inte på något sätt sticker ut. De flyter med och är i de allra flesta situationer omedvetna om sin vithet. Att vara vit innebär att inte behöva tänka efter för att passa in. Att inte vara vit innebär, å andra sidan, att vara synlig, att uppfattas som någon som sticker ut. Det behöver inte vara negativt men det medför att de som inte är vita inte bara kan sjunka ner i ett hav av normalitet.

Dodds (Jason Watkins) och Lauren McDonald (Tala Gouveia). SVT.

Det som gör Ett mord för Dodds intressant är att serien aktivt förhåller sig till vithetens förändring i 2020-talets England. Efter 30 år av diskussioner om vithet går det inte längre att spela omedveten om de samhälleliga mekanismer som gör skillnader i levnadsvillkor baserade på hudfärg. Seriens metaberättelse är att en ny kommissarie kommer till Bath. McDonald är kvinna – signifikativt i en värld där alltfler chefer är kvinnor – och svart (eller i varje fall icke-vit i relation till Dodds). Hon är ung, elegant, smart och vältränad. Detta i bjärt kontrast till den medelålders kriminalinspektören Dodds som spenderat de senaste 11 åren i osynlighet vid sitt skrivbord. Dodds representerar ingen heroisk vithet – vare sig Trumps vita väljarbas eller de nyfascistiska fotsoldaterna torde se honom som något annat än en fjant, ovärdig sin ras. Han är blekfet, tunnhårig, pratar bredvid mun och ser dåligt utan glasögon. Men eftersom förmågan att vara osynlig är just ett av vithetens kännetecken framstår han som mer vit än dem som skriker ut sin vithet.

Till vitheten i sin klassiska form, så som den visualiserats av Hollywoodfilmer med bland andra Clint Eastwood och John Wayne, hör att vara fysiskt och mentalt stark samt att kunna anpassa sig till alla miljöer och förhållanden. Den vita rasen har sedan 1800-talet ansetts besitta en överlägsen anpassningsförmåga. Vita kunde ta sig till Nordpolen och tropikerna – och överleva. Men denna förmåga har inte Dodds som knappt klarar sig på sitt kontor. Hans skrivbord har av illvilliga chefer placerats under utblåset till luftkonditioneringen och han tvingas därför bära mössa och halsduk när han arbetar. Utomhus mår han inte heller bra. Han tål inte sol och hans bleka skinn behåller därför en gråaktig ton.

Pressbild av Peter Falk och Richard Kiley i Columbo, säsong 3, epsiode 8. Wikimedia Commons.

I sin beige jacka och blekblå skjorta smälter Dodds ofta samman med bakgrunden. Färgen på jackan kan vara en blinkning till Peter Falks Columbo – de båda detektiverna delar också en närgången nyfikenhet, även om Dodds helt saknar sin amerikanska kollegas glimt i ögat. Där Columbo är färgstark, på ett sätt som den Kaliforniska vitheten kunde vara på 1970- och 1980-talen, är Dodds brittiskt färglös.

Seriens scenografi utgörs till stora delar av Baths nyklassicistiska arkitektur, eller georgianska arkitektur för att använda den av engelsmännen föredragna benämningen. Med inspiration i Andrea Palladios tolkningar av antikens formelement blev denna det brittiska imperiets arkitekturstil par excellence. Och med det brittiska kolonialväldet spreds den över världen i form av tandsnittsfriser och klassiska kolonnordningar. I det Bath där serien utspelas är det klassiska arvet också högst konkret – stadens namn kommer från de bad som romarna lät anlägga här vid tiden för Kristi födelse. Antiken har en alldeles särskild plats i vithetens självbild. Vaggan till den europeiska kulturen ansågs av nyklassicismens apologeter ha stått i Aten hellre än i det icke-vita Egypten eller Nordafrika. I den romerska och grekiska antiken fanns inspirationskällor för konst, arkitektur och filosofi, och de marmorvita skulpturerna ansågs uttrycka de allra högsta skönhetsvärdena. Mot denna fond av klassicerande arkitektur rest i lokal kalksten (Bath Stone) som har samma färg som Dodds jacka framstår den medelålders polisen som en föga representativ ättling till de gamla grekerna. Han saknar helt de antika hjältarnas fysik. Men kanske har han något av deras intellektuella förmåga?

Den osynlighet som Dodds blekbeige gestalt besitter ger honom möjlighet att komma seriens skurkar in på skinnet. Bakom sina – just det – beigefärgade glasögon har han en blick lika skarp som Columbos och hans skarpa iakttagelseförmåga gör att han löser de svåraste fall. Utan falsk blygsamhet, utan enbart för att han inte vill stå i strålkastarljuset, låter han sin kvinnliga icke-vita chef ta åt sig äran. Härigenom blir han, baserat på den första säsongens två avsnitt, genom sin relativa osynlighet seriens fokuspunkt. 2020 kan vitheten inte längre vara bombastisk. Den kan inte heller vara uttalat självsäker. Men den kan re-centreras. Vithetens underordning i Dodds är illusorisk. För seriens underliggande budskap är att genom sitt intellekt behåller vitheten sin makt och styr från kulisserna.